Man ska akta sig för att se DNs litteraturkritik topplista som en garanti för en riktigt bra bok, det har jag lärt mig vid mer än ett tillfälle. Så när en skönlitterär debut, ännu en uppväxtskildring dyker upp som en rekommendation är jag till att börja med skeptisk. Eftersom den handlar om en uppväxt i det sönderfallande Albanien under 80 och 90-talet så blir jag ändå intresserad.
Jag var i Albanien en sommarvecka i början av 1970-talet. En gruppresa, vänstermänniskor som ville se socialismen i verkligheten. Jag har inga foton kvar, inga prylar utom en albansk hatt. Men jag minns varma sommarkvällar på en av mina första riktiga utlandsresor, heta stränder, billig sprit på en uteservering vid turisthotellen. Studiebesöken på traktorfabriker eller textilkombinat är inget jag minns mycket av. Vi mötte nog få vanliga albaner, allt var reglerat, kontrollerat och arrangerat.
Boken som drabbat mig heter Fri och är skriven av Lea Ypi, född 1979 i Albanien och numera professor i London.
En recensent återgav hur hon beskriver albanernas syn på turister, den beskrivningen gjorde mig verkligt intresserad.
”Många år senare skulle jag inse att grupperna var av två sorter: realister och drömmare. Drömmarna tillhörde obskyra marxist-leninistiska grupper. De kom till största delen från Skandinavien och var rasande över det sociala haveri som kallades socialdemokrati...De dyrkade vårt land som det enda i världen som lyckats bygga ett principfast, kompromisslöst, socialistiskt samhälle... De funderade på hur vår modell skulle kunna exporteras.”
Dyrkade gjorde jag och mina kamrater, Bosse och Karin knappast men imponerade var vi kanske.
Lea Ypi beskriver i bokens första del sin uppväxt fram till hon är 10-11 år, indoktrinerad och full av Partiets sanningar, av kärlek till farbror Enver och farbror Stalin. Hennes föräldrar är inte lika fyllda av kärlek, det finns mycket humor när de försöker undanhålla för dottern sin egen bakgrund och egna åsikter.
Jag tycker den delen är lite kul men också lite nedlåtande i tonen.
I del 2 lyfter boken rejält, 1986 dör Enver Hoxha det albanska arbetarpartiets grundare och statschef. I december 1990 dör också den socialistiska staten. 1997 kollapsar det alldeles färska nyliberala samhället fullständigt. Lea är tonåring sitter traumatiserad på sitt rum , kulorna haglar och två tusen människor dör.
”Alla dessa skott. Det är som om de exploderar i mitt huvud.”
Jag väntade mig att boken skulle håna den socialistiska drömmen, bara titeln Fri tyckte jag antydde det. Inte så.
Hon berättar om "övergångstiden" när allt skulle bli bättre, men inte blev det. Mamman flyr till Italien och hamnar som toalettstäderska, bästa tonårsvännen hamnar på gatan som prostituerad.
”Jag uppmanades att känna mig tacksam, att visa uppskattning för den frihetens sällhet som kommit för sent för mina föräldrar...jag kände mig inte det minsta fri.”
Hon berättar om de nya marknadsliberala begreppen och vad det betydde i verkligheten och hur samhället slogs sönder i småbitar, en liberal road map kantad av strukturreformer och postive thinking och en massa andra marknadsliberala floskler.
Det låter kanske lite torrt och trist - det är det inte. Det är blandningen mellan absurda, sorgliga och humoristiska iakttagelser- hur en Coca Cola burk blir en fin vas, hur pappan går sönder när han i strukturreformernas namn tvingas avskeda en massa fattiga romer i hamnen där han är chef. De sista kapitlen är en dagbok från 1997 när allt exploderar.
Lea är i chock, förlorar förmågan att tala en period. Hon tar sig ut så småningom är nu belönad professor i politisk teori och ser tillbaka på tiden med en skoningslös klarsyn.
”Jag accepterade berättelsen jag fick mig till livs via utländsk media: att det albanska inbördeskriget inte alls berodde på ett bristfälligt finansiellt system hade kollapsat utan på en långvarig fientlighet mellan olika etniska grupper . Jag accepterade det trots att det var absurt, trots att jag inte visste till vilken grupp jag räknades.
Jag accepterade det som vi alla gjorde, precis som vi accepterade den liberala road map som vi följt som ett religiöst kall, precis som vi hade accepterat att det enda som kunde störa den planen var yttre faktorer - till exempel våra egna bakåtsträvande samhällsnormer - och att planen i sig aldrig kunde lida av några problem.”
Det här blev långt men det kändes viktigt att förmedla intrycken från en bok som visar sig vara en av de bästa jag läst på länge om något så viktigt som liv och politik.
Katarina Wikars i P1 kultur:
"... jag har inte på länge läst en så omvälvande, insiktsfull och samhällskritisk berättelse där idéerna verkligen blivit människor.
För hennes familj var socialismen förnekelse, för henne har liberalismen blivit raserad solidaritet och brutna löften."
På söndag är hon gäst i Babel.