I Barcelona 2007
Från början trodde jag att den här bloggposten skulle handla om Katalonien men det blev lika mycket om EU visade det sig. Det är inte lätt att orientera sig i de här frågorna.
Min vision av Europa är enande inte splittring, ett Europa där regioner har en del självbestämmande men där man håller samman. Samarbete och respekt! En tröst är att i en ny undersökning ” A Stronger Voice”, 57% av 28000 tillfrågade europeer tycker att medlemskapet är positivt. Men bara en tredjedel tycker att EU utvecklas i rätt riktning. Så finns det mycket att göra, byråkrati, immigrationspolitik o.s.v.
Härom dagen så såg jag en popvideo av en artist jag uppskattar, på det mest enfaldiga sätt sjunga ”declare independence”, det var väl tänkt som ett radikalt inslag och stöd till katalonierna. Videon var inte ny men ingen hade kommit på tanken att hylla serber eller kroater i slutet på förra seklet med en hejarramsa, inför Balkankriget menar jag.
Men om man har sin egen flagga, får använda sitt språk och kultur, och till stor del bestämmer över sin ekonomi ska man då driva in Europa i splittring och osäkerhet. Jag tror inte att Kataloniens frigörande innebär nåt positivt. Madridregeringens okänsliga och klumpiga beteende gör ju inte frågan lättare.
Ett snålt värnande om den egna pengapåsen verkar oerhört viktig. Kanske lätt att säga så här i en priviligierad del av Europa. Katalaner vill inte betala till det fattiga Andalusien, kroater ville inte betala till de södra regionerna av fd. Jugoslavien,
Jag minns väl hur jag mötte en separatist från ”republiken Jämtland” för ett par decennier sedan som kände sig oerhört orättvist bestulen på Norrlands alla rikedomar. Då blev jag förbluffad över hettan i knasigheterna. Faktiskt känner jag likadant fortfarande.