Min yxa, var ingen stenåldersyxa. Jag hoppades ju att min arkeologiska undersökning, begränsad till en enkel googling skulle leda mig rakt ner till yngre stenåldern. Antikvarie Anders O på Östergötlands museum tog sig tid att kolla och känna efter.
Knappast yxa, för lite bearbetad och fel mineral. Snarare ett bryne som i och för sig kunde vara gammalt men antagligen bara något eller några hundra år.
När antikvatien och er förbundne satt där i museikorridoren och spekulerade kom en för oss båda okänd man, stannade till och konstaterade: ”Har du hittat ett bryne från 1800-talet”, så tog han ton och sjöng en ganska ekivok sång om drängar som slipade sin lie med bryne och pigor som räfsade hö. Sedan försvann han bort i museets inre. Antikvarien var lika förbluffad som jag.
Allt är som sagt inte vad det synes. Detta märkliga svampår 2017 har jag fått liksvamp i gräsmattan. Stinker as som flugor gillar. Tänker dock inte tillkalla krimalpolisen för att utröna om det finns ett lik också. Det får räcka nu.
Liknar nåt annat gör den ju också men det får du fantisera om alldeles på egen hand…