Denna vecka spelar Berliner Philharmonikerna under ledning av Simon Rattle Beethovens alla 9 symfonier, måndag till fredag direkt till mitt vardagsrum via ”Digital Concert Hall”. När den första symfonien hade premiär 2 april år 1800 i ett slutet sällskap av aristokrater så var Beethoven en känd stjärna, kallades redan geni. Burgtheater var fylld av aristokrater och högre borgerskap och det första orkesterackordet i första symfonin låter dissonant och var definitivt emot reglerna hur man skulle börja en wienklassisk symfoni. Antagligen tyckte nog publiken att det är typiskt Beethoven, gå mot strömmen, musiken full med egenheter. Recensenten dagen därpå tyckte att det var vad man kunde vänta sig av ett musikaliskt geni som Beethoven.
Sommaren 1804 spelades den tredje symfonin, det gick inte särskilt bra. Inte kan man skylla på han redan då hade en begynnande dövhet. Beethoven var helt enkelt ingen särskilt bra dirigent. Recensenterna tyckte att den var för lång och borde skrivas om. Beethoven vägrade, han arbetade aldrig om något. Han visste att det var mästerverk! Särskilt lätt att omgåsmed var han säkert inte.
Symfoni nr 1 & 3 inleder veckan i mitt vardagsrum. Beethoven lever!
Go Sir Simon go!