När min idol Karl Ove Knausgård rekommenderar en bok så spetsar jag förstås öronen. På planet från Norrköping ned till München läser jag Aftonland av Therese Bohman , planerar att läsa halva boken ned och resten på väg hem, men med en timmes försening så slukar jag hela boken och innan jag landat i Bayern så har jag läst om konstproffesorns meningslösa yrkes- och privatliv. Boken nominerades till Augustpriset 2016 och liksom den som vann: De polyglotta älskarna av Lina Wolff är den välskriven lättläst och rätt bra och …tom liksom. Vad ville hon säga egentligen? Så när Karl Ove säger att Argonauterna av Maggie Nelson är riktigt bra så lånar jag den som e-bok nerifrån Hotel Ständis och tänker att det här blir fint, 120 sidor – två timmars flygresa. Tack Götabiblioteken.
Efter en tredjedel ger jag upp. Jag fattar ingenting, den är svårläst, oerhört konstfullt intellektuell, fylld av referenser som säger mig noll, massor av svåra ord o begrepp. Jag känner mig dum – ingen bra känsla.
När jag efteråt läser att den är en essä som ”gör upp med den binära könsuppdelingen och moderskapets låsta positon”, så blir man ju inte gladare.
Går över till söndags DN och läser en lång artikel om fågelmålaren Lars Jonsson. Hans fina gård på Södra Gotland besökte jag en varm sommardag för några år sedan. Ett fint sommarminne.
Nu visar det sig att Lars J tycker att kärnkraft är bra, vindkraft skit och att det är viktigare att rädda vadarna i östra Asien än att bekämpa klimatförändringar.
Suck, ännu en besvikelse.
Mjukt sätter piloten ned planet på Kungsängen, skönt att vara hemma igen.