Förra gången jag var här så stod vi i ordnad kö utanför, allt flöt på, några i taget släpptes in, och jag fick klartecken från värdarna inomhus till vilket bås jag skulle gå för att få min covidspruta. Efteråt blev det väntan i en kvart tillsammans många andra så att allt verkade ok. Folk pratade och skojade med värdarna, uppenbart lättade. Denna gång , sex veckor senare så är det ödsligt utanför på väg in. Nytt är också att en högtalarröst uppmanar mig att gå in fem minuter innan det är dags för att undvika trängsel. Ingen står i kön, välordnat tänker jag, När jag kommer in blir jag verkligen paff. Inte en enda kund, ingen vaccineras! Där det var mängder av platser sist är det nu ett fåtal. Nytt är också att jag uppmanas att ta ett munskydd för personalens skull. Det var ingen som tänkte på förra gången. Jag får min Moderna-dos och förpassas till vänthallen för de obligatoriska 15 minuterna. Där hoppas jag att nåt kul väntar, en godisskål, en fanfar, en pianotrio och lite fika kanske? Helt tomt! Under de 20-25 minuter jag är i Saab Arenas väldiga hockey-utrymmen så ser jag tre ytterligare vaccinkunder. Hur kan det vara så? Fick inte alla som var där första gången en tid som jag på ett ungefär. Uppenbarligen inte. Lite förvirrad tar jag mig ut i vårsolen och ser om blåsorkestern står där. Jag överväger att åka till Systemet för en liten flaska champagne, men slår idén ur hågen eftersom det inte verkar vara nån stor grej att jag överlevt pandemin so far. Jag åker till Biltema och köper en glass där på vägen ut. En Mandel Premium.