Foto har alltid varit min grej. Pappa hade mörkrum på 50-talet med en förstoringsapparat han byggt själv(!), jag köpte japansk systemkamera för en av mina första sommarlovslöner och till bloggen använder jag flera olika kameror, bara för att det är kul.
Så här års brukar årets press foto utses. Både i världen och i Sverige.
Jag brukar kolla in resultatet och i år är det verkligen ingen uppbygglig syn. Krig och elände är temat. I World Press Photo finns så läskiga bilder att jag inte ens länkar dit. Blodiga, söndertrasade barn i Syrien. Bilder blir faktiskt inte bättre ju vidrigare de är.
Om du går till Konsert & Kongress i Linköping så kan du se Årets Bild 2017, den svenska varianten. Liknande bilder finns där, dock inte riktigt lika vidriga men tre fjädedelar av kollektionerna innehåller krig, flyktingar, flyktingläger/förläggningar och hopplöshet.
Visst ska pressbilderna spegla verkligheten men det finns ju annat i Sverige. Vardagsdramatik, bilder som inger hopp och glädje. Därför är Magnus Wennmanns kollektion inte årets bästa, det är Malin Hoelstads bild av två flyktingar i Sverige. Pappa och son som fångar sin första svenska aborre vid en svensk skogssjö!