top of page

En riktigt bra sommardeckare



Foto: Mikael Richter

Innan jag kunde gå ordentligt och medan min vän Staffan fortfarande kunde detsamma så körde han mig till Borensbergs bibliotek för påfyllning i läshögen. Hade googlat fram tre prisbelönade/nominerade deckare från senaste året som stod inne på bibliotekshyllan.

Christoffer Carlsson har skrivet en kompetent  historia i Leif GW stil som tyvärr är komplett ointressant, kommer inte ens ihåg varför den heter Den tunna blå linjen. Hoppa över den.

Niklas Natt och Dag har skrivet 1793 och den minns man för att miljön är unik och intressant. Mord år 1793, man lär sig en hel del om ett Stockholm i förfall och om hur polisväsendet fungerade, sen är man förstås väldigt avundsjuk på författarens efternamn. Det är annat än Carlsson det.

Men helt överlägsen denna duo är Anders De la Motte Höstdåd.

Alla hans böcker sedan debuten för några år sedan är tydligen prisbelönade eller nominerade till nåt pris. Den här är kanon, titeln är ju osannolikt trist och den innehåller så mycket standard grejer i svensk deckaregenre att man bara borde gäspa.

En kvinnlig polis som har personliga problem och ett dåligt förhållande till sin dotter. En gammal historia i ett litet samhälle som nästan alla vill att den ska se ut och helst vara en olycka. Kommunpampar som vill dra ett streck och gå vidare. Men det blir oerhört bra och spännande. Man undrar varför?

För min del, förutom att den är välskriven, är det nog att jag hänger med i historien från början till slut Det är många personer men man fattar precis vilka alla är och även om historien växlar mellan nutid och dåtid så är det helt klart var vi befinner oss. Allt känns verkligt förutom kanske ”actionslutet” och in i det sista undrar man: hur gick det till, vem gjorde det och när slutet kommer och ”allt kommer att bli bra” då har jag kapitulerat för länge sedan, 420 sidor super bra deckare.

Grattis till Carlssons pris för Bästa-deckare-han-läst-på-jävligt-länge och grattis till dig som ännu inte läst den och som gillar en riktig bladvändare.

Och till mig som har kvar andra De la Motte att dyka ned i.

bottom of page