En omfattade bokserie ska man ta med en skeptisk nypa salt. Att mala sig igenom en träig Guillouserie var inget jag lockades av i första skedet. Avslutningen av serien om medeltidshjälten Arn var inget vidare, även om början var bra. Livet är helt enkelt för kort för alla bra böcker man vill hinna med, man har inte tid med en massa halvdant. Rekommendationer gjorde att jag så småningom tog mig ann Brobyggarna, den första i hans serie om tre bröder som skapar sin egen framgång i början av 1900-talet så blev jag rikligt belönad.
Intressant, lättläst, välskrivet och lärorikt i lagom stora mått. Släkten Lauritzen grenar nu ut sig i den sjättedelen ”Äkta amerikanska jeans”. Måste nog säga att jag tappade lite hopp i den föregående ” Blå Stjärnan” som var väl mycket hemlig agent – superhjälte som fixar allt. Den fick lysande recensioner från feministiskt håll – mest för att superhjälten var kvinna som omväxling tror jag och att han belyste en bortglömd del av historien – sånt älskar den gode Jan.
Denna superhjälte Johanna dyker upp som brevskrivare även i ”Äkta amerikanska jeans” men framför allt så handlar den om ett av barnbarnen som på försommaren 1968 är en vuxen man som i reflekterande brev skriver om den text som är själva boken och som handlar om en av pojkarnas uppväxt under femtiotalet. En pojke som så småningom hamnar på internatskolan Stjärnsberg och ser med skräckblandad förtjusning huvudpersonen i Ondskan under ett av de mera våldsamma inslag i den boken. Att väva in sitt eget alter ego i slutet är verkligen snyggt, formen i boken är orginell och skiljer sig från de övriga i serien. Guillou har väckt mitt hopp om att fortsättningen om 1900-talets historia blir minst lika intressant som början, och nästan halva seklet återstår ju!