foto Johanna Davidsson
En platt slätt i alla fall ibland, vit snö, vind, -20 grader, en ensam skidåkare. Johanna Davidsson – Solo sister är på väg mot sydpolen. Jag har skrivet förut om denna Normlösa sjuksyster- äventyrare som ska till sydpolen och tillbaka (med drakhjälp!) Hon är duktig på att uppdatera bloggen därute i de stora ensamheten och nog är det fascinerande att följa med. Igår torsdag fick man lära sig och se vad ”sastrugis” är. ”The worst enemies in Antartica”.
Två dramatiska händelser, en kastrull har pajat (men hon hade en extra) och när dunjackan försvann.
Att vända sig om, titta på pulkan och konstatera att där den stora dunjackan borde varit, där var det tomt, det måste ha varit en isande upplevelse. Oklart om orsak men där var nog Johanna riktigt illa ute. Som tur var hittade hon den efter 3 km backtracking. Vad hade hänt om det blåst en hård vind? – då hade jackan varit på god väg ut till Södra Ishavet.
Hon har gjort 2/3 av sträckan så runt jul och nyår är hon framme vid Amundsen-Scott South Pole Station, hoppas jag. Wow!
PS Man brukar ju ha lite svårt med byte av sommar- och normaltid. Det här ställer dock lite klurigare frågor. Om jag förstått det rätt så är sydpolen 12 timmar före oss. Hur vet dom det? Det är ju ljust dygnet runt nu. Och hur är det med väderstrecken vid sydpolen? Är inte norr åt alla håll där? Kommer hon att hitta dit?
PPS Hon är inte ensam där ute i det stora vita. Ett av hennes inlägg handlade om alla andra som ska göra liknande bedrifter. En trio tar sig fram mot polen, en via cykel (!) och en med kraftigt stukad fot (!!). Hur ska det gå för dom? Som tur verkar dom erfarna äventyrare.