En spaning: Det är en trend helt klart att i höst är det en gubbe med gitarr på magen som gäller. Tänk bara på nobelpriset och Bob Dylan (75) . Han kör fortfarande sin ”neverending tour” med en ganska kraxig röst, fast ibland riktigt bra. Gör nytt, tolkar Sinatra och ger ut det.
Och så Grand Old Man Leonard Cohen (82), som alldeles nyss gett ut ett nytt album med nya sånger. Han sjunger inte så mycket längre men det gör andra åt honom. Utsökta arrangemang producerade av sonen Adam med rörande texter om det som onekligen närmar sig, hur grinden stängs, att det är dags att lämna bordet osv. Hur bra som helst ”You Want it Darker”.
I helgen såg jag Paul Simon (75) i Göteborg, fortfarande vital med ny skiva i bagaget. Också väldigt bra. När man ser Paul Simons turneplan så undrar man hur han orkar bo på hotell sedan i mars och leverera flera dagar i veckan. 9-mannaband, sånger från hela karriären.
Man blir helt enkelt insprirerad och tar fram de gamla nothäftena ur vindslådan, Dylans ”Nashville Skyline”, Cohens ”Songs from a room”, Paul Simons ”Sounds of Silence”, nötta sedan sjuttiotalet. Stämmer gitarren och fingrar på strängarna, gubben (66) känner sig för ett ögonblick som en yngre man igen. Det kanske är just det…