I veckan som gick kunde vi höra om den fascinerande hajen Håkärring som då och då dyker upp i svenska vatten. Forskarna tror att den är det ryggradsdjur som kan bli äldst, 400-500 år kan den leve nere i de kalla djupen. Det tar 150 år för den att bli könsmogen, den ser dåligt och har en maxhastighet på 3 km/tim, ett liv i slowmotion fick man lära sig.
Som alla reflekterande människor tänker man då förstås ett ögonblick på sin egen kortlivade uppenbarelse. Och döden. Vill man bli 400 år? Ja kanske om man fick vara allert att följa historiens gång. Men i verkligheten, skumögd, långsam och förvirrad som en håkärring som kommit upp till ytan mer eller mindre frivilligt – nej kanske inte. Snart fyller jag dubbel sexa men känner mig inuti som typ 27+. Närminnet är lite sämre (”Vad var det jag skulle hämta här?”), och leder och knän har inte samma spänst som förr. Man funderar ju alltid på när man ändå är nere i golvhöjd om det inte är nåt mer man ska passa på att göra när man ändå är där nere. I övrigt känner man sig som förr, så nu vet ni det alla ungdomar som fortfarande jobbar och står i. Det är fortfarande härligt att bli pensionär och mina framtidsplaner har Alphaville formulerat redan 1984, visserligen något oklart men fint