Jag blir så trött. Ännu en stekpanna har börjat släppa den ”fantastiska” beläggningen som skulle vara sååå hållbar och bra. Nu är det den tredje i raden av vardagspannor som gett upp. Man vågar ju knappt tänka på var den beläggningen tagit vägen och vem som fått i sig den… Först var det en Jamie Oliver, hans glada nuna syns ju överallt i köksbutikens attiraljavdelning. Sedan en Fiskars som skulle vara hårdanodiserad, vad är det? Jag har en stor Fiskars för större tillfällen, den håller men används ju inte jättemycket så det är väl anledningen. Efter detta läste jag tester och utsåg WMF till den slutgiltiga lösningen. Knappast! Nu ser den ut som föregångarna. Ojämn, beläggning släppt osv. Så ingen mer beläggning, alltså gjutjärn men man minns ju med fasa de flera kilo tunga stekpannorna att hantera. Köksbutiksförsäljaren säger att de flesta sätter på spisen på max och sedan sysslar med något annat några minuter innan pannan blir varm, och det blir den! Har man induktion är det katastrof för pannan att köra på fulleffekt. Speciellt för pannor med beläggning. Så nu lär jag mig steka med nya stekpannan med en termometer, en IR-termometer är faktiskt användbar till mer än att få rätt temp på rödvinet eller frityroljan. Och vad blev det då? En gjutjärnspanna som inte är tung. Ronneby Bruk Ultra Light Pro, den blir perfekt. Fan tro’t.