Jag en audiofil – en bekännelse

  Klockan är halv tio på kvällen när en vit kombi backar upp framför trappan. Viktigt att bäravstånd är kort. Här ska langas högtalare! Ut kliver en något trött medelålders man som ska köpa mina Cheops-högtalare. Ett par betongmonster från mitten av 70-talet. Han har åkt runt i södra Sverige och hämtat betong-klenoder och ska ha i i den nybyggda villan på västkusten. Godkänd design av hustrun tydligen. Vi tillhör båda en bespottad kategori män med en viss (skulle några säga) sjuklig läggning. Vi lider båda av audiofili och har hånats och ifrågasatts när vi söker meningen med livet i det perfekta ljudet ur en stereo. Kanske finns den i nya riktigt feta högtalarkablar?

Cheops från 70-talet


Op-amp från Californien


Killinggänget satte en röd peruk på Johan Rheborg på 90-talet och döpte honom till Farbror Barbro och när han som skolkurator ”löste problem” genom att börja prata om att ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet dårå” så blev han näst intill odödlig. Pandemiåret 2020 ägnade jag som audiofil till stor del åt att odla min svaghet för intressanta ljudprylar. Det finns många därute i världen som man kan sälja till och byta grejer med! Jag har skickat och köpt grejer från söder till norr, paket från Cypern, Grekland, Tyskland, England, Rumänien, Polen osv. har hämtats ut. Audiofiler från väst (Falkenberg) till öst (Västervik) och för att inte tala om  Mjölby har fått besök av mig under året som gått. När jag började montera och byta op-amp (se bild) på min DAC för att höra skillnad, den lilla prylen från Californien var superhet i audiofilvärlden, så kände jag att jag kanske lyssnar mer på elektroniken än musiken och varningsklockor på allvarligt missbruk började ringa. Audiofili kan liknas vid väder/orkan-varningar och börjar relativt ofarligt men kan sluta på en helt annan skrämmande nivå. På första nivån då har man kanske byggt egna högtalare eller köpt något riktigt häftig. Högtalare i betong tex. Den nivån uppnådde jag redan 1976. Nivå 2 då har man kanske börjat byta ut sina enkla standardkablar mot riktigt dyra saker i 99,999% ren koppar (sant). Nivå 3 där man ständig prenumerant på nyheter på siter som Hifitorget (som Blocket i den vanliga världen) eller HifiShark (samma fast i hela världen). Eller åker på Hifimässor både i Sverige, Norge och Tyskland. Jag erkänner! Nivå 4 då börjar man byta ut grejer i själva apparaten, elektronik eller rör i rörförstärkare. Allt går dock att kränga vidare, smittan sprids. Då är man kanske bortom all räddning. Nivå 5: man har uppnått hifi-nirvana och svävar bort på en ljudvåg till tonerna av favoritmusiken.

Ett par frågor inställer sig nu: Hur blev det med ljudet efter alla prov och byten. Jo då det blev en klarhet i diskant – utan att vara det minsta vasst. En naturlighet i mellanregister och inte minst en kraft och ett djup i basen som jag inte trodde var möjligt. Så det var värt alltihopa och fråga två hur det gick för mannen som köpte mina betonghögtalare. Han blev med ens piggare inte bara av kvällskaffet och av lite hifiprat har ju aldrig skadat någon. Han satte sig märkbart gladare, piggare och rakryggad i sin Volvo för att köra de 40 milen hem genom natten. Han visste att han var nåt viktigt på spåret. Kanske själva meningen med livet?