På 70-talet kom boken Den långa flykten (Watership Down) av Richard Adams. Rätt omtalad då, blev tecknad film efter ett par år. Alltså en bok om kaniner, för vuxna. Rätt otäck, mindes min kaninägande granne den. Handlade om några olika kolonier där en del fungerar som diktaturer andra inte, men egentligen handlade den om nåt helt annat än kaniner, ledarskap, vänskap, relationer, frihet och förtryck, att våga ge sig av och prova en ny framtid, dvs. en massa väsentliga mänskliga ämnen. Hassel, Femman och general Svartstarr charmade.
Nyss såg jag en ny animerad Netflix-serie: Watership Down. Läckert välgjord och tecknad, en njutning att se välgjord kaninpäls på engelska sommarängar. Lite svårt att skilja kaninerna åt men bra och spännande.
Och så en morgon ett oväntat besök i min trädgård.
En hare, nej vad… Mycket rundare och snyggare, en kanin som satt och mumsade på överblivna fågelfrön. Inte rädd och den högg genast in på morötterna som jag bjöd på. Visst det var en av grannens förrymda och det tog några dagar innan den lät sig infångas.
Man ser för sitt inre hur den nu sitter och drar skrönor och historier om några dagar i farlig frihet långt borta, Hassel, Femman, Kronan och Maskros och de andra sitter där och tuggar, tittar storögt och jätteöronen tar in varje ord.
”Jo gräset på andra sidan var lite torrt och trist men det bjöds på läckra morötter och jag var knappt rädd….”