Mest lyssnade jag på...


Mycket är sig likt, vanor som ger trygghet. Man orkar inte hålla på med alltför mycket nytt, en elbil om året räcker så att säga. Varje år i december så dyker listorna upp, man får ta det som tips för kommande vårs läsning, eller vårens filmtittande när de snart dyker upp i TV:n och nättjänsterna. Bästa film av de som ligger på årslistorna som jag sett i år är Nomadland, en varm rekommendation.

Några av årets böcker har jag skrivit om i andra inlägg, till exempel i detta.

Lite skillnad blir det om man ska utse årets bästa skivor. Det är svårt, utbudet är enormt och allt finns tillgängligt. Den bästa musiken lyssnar man ju på många gånger, Ser man till vad som är "bästa skiva" på alla årsbästalistor i media så är det till stor del inte min musik. Så det får bli en lista på vad jag lyssnat mest till av de under året utgivna albumen.

2-3 skivor av mina förekommer på de flesta andras, från SRs kulturredaktion, DN:s kritiker och till utländska musiktidningar:

Abbas Voyager är knappast nyskapande, mer Abbamusikglädje så att säga.

Den andra är det hemliga, flytande, suggestiva albumet Promises med den gamla jazzsaxofonisten Pharoha Sanders och ambientmusikern Floating Points. Liknar inget annat men fascinerande, långsamt och udda.

Årets mest lyssnade jazz är nog Lars Danielsson Libretto med Cloudland, typisk lättlyssnade nordisk jazz av bästa märke. Årets rock av det mera intressanta slaget är Henki, ett album med Richard Dawson och finska Circle. Dawson var med på 2019 lista och det här är lika bra. Eget, rockigt, inget på rutin och gammal vana, spännande. Annan bra rock med ändå mera ös: Skotska Biffy Clyro med The myth of the happily ever after. Att man fortfarande kan göra gammal gubb-blues som är kul att lyssna på är en bedrift, Dion har lyckats igen med hjälp av alla kända gitarr-kliare; Clapton, Bonamassa, Frampton, Knopfler och så vidare. Stompin Ground är faktiskt riktigt bra.

Av de klassiska albumen är det ett par jag lyssnat till mer än annat: James MacMillans underbara Larghetto finns på en skiva med Manfred Honeck och Pittsburgs Symphony Orchestra. MacMillan har varit en favorit bland de nutida kompositörerna i många år (ingen fara det är lättlyssnat) och ska jag ta nåt ur den äldre repertoaren så är Times of Transition en fin skiva med cellokonserter spelade av Andreas Brantelid. Superbt. Jaså, du vill ha ha hårdrock också! Då får det bli franska Gojira som ligger på många andras listor också. Fortitude heter årets mangel! Höj volymen och skit i grannarna! Men vi börjar med ett riktigt bra soundtrack från 2021... Här är årets lista på Spotify. En massa bra musik utan inbördes ordning.

GOD JUL!