Dagarna går rätt långsamt får man säga. Sjukvårdarna vid senaste besöket på US var dock nöjda med utvecklingen.
Höger ben gipsat till och med 21 juni, då tas det bort om allt ser bra ut.
Vänster ben (”total hälseneruptur”) får jag numera lufta och ska gymnastisera lite försiktigt flera gånger /dag. Steg för steg växer senan ihop igen hoppas man och där har jag fortfarande inte det minsta ont.
Nedtrappning av morfinet är snart fullbordat och det är lite kärvare på natten. Men det går.
Man kan tro att med så mycket tid att slå ihjäl så skulle man hinna läsa tjocka böcker men det finns inte inte så mycket kraft till sånt faktiskt. Hjärnan är fullt upptagen med vardagens små hållpunkter, morgontoalett, frukost, högläge av ben, träning, äta middag, läsa tidning och post, vila och ha lite lagom tråkigt och se fram mot alla som hjälper mig i vardagen. Nästa besök helt enkelt.
Mozarts optimistiska kammarmusik, lättsam och just rätt är perfekt soundtrack till en fm på altanen. Inga tyngre grejer där heller.
Så är läget på ett ungefär.