Iväg på sen guidning i försommarnatten. Ett tjog med pigga naturentusiaster är vi och här för att lyssna och lära. Men innan det blir helt mörkt så tittar vi genom kikare på doppingar i Rosenkällasjön vid Tinneröreservatet. Gråhakedopping var ny för mig. Först ut i skymningsmörkret är rör- och kärrsångare som pratar på i en jämn ström i busksnår och vassbälten. Näktergalen kör några fraser i betydligt mera elegant stil för oss när vi gör ett av våra stopp i längs grusvägarna. Kornknarr (Crex crex) låter precis som dess latinska namn, som det rytmiska knarret i en säng en försommarnatt som nån beskrev det.
Rörhönan har ännu inte gått och lagt sig, ett upprepat klackande som från en buckla på en plåtdosa* skriver Erik Rosenberg. Morkullehannen kör sin rutt och låter över nyutslagen sommargrönska. Oårt(e) oårt(e) årt årt psitt, ett knorrande som av hårt läder eller kram snö och så en liten gnisselexplosion. * Märkligast av alla låter en liten brun gynnare, diskret till utseendet som de flesta av skymningens och nattens sångare. Gräshoppssångaren som inte låter som en fågel överhuvudtaget. Mer som en insekt. Ett egendomligt svirrande och surrande läte, tänk syrsa. Eller som en symaskin. Eller som en väckarklocka med dämpad kläpp*
Intensivt sjungande(?) i ett vassdike bakom CityGross väldiga byggnad i Djurgården. Mannen som av någon anledning står mellan byggnaderna (väktare?) bland varuhusen iakttar oss på håll och undrar vad vi håller på med. Först lite tyst prat, sen står vi koncentrerade och begrundar tystnaden och stirrar rakt ut i mörkret. Vad är det för ena, så tänker han kanske? Fast tyst är det ju inte – bara man vet vad man ska lyssna efter.
* citat ur Fåglar i Sverige (1953) av Erik Rosenberg