Man blir ju inte så lite glad av lite vårfågelkvitter. I morse flaxade en litet gäng rapphöns iväg när jag hämtade tidningen och hackspetten trummar en virvel bara för att han kan, en tapper trädkrypare som överlevt vintern vid fågelbordet, en duvhök jagade en talgoxe i en dödsdans runt en björkstam men trots allt, det är inga häpnadsväckande naturupplevelser.
Vill man tappa hakan så erbjuder BBC just nu ännu en fantastisk serie, Blue Planet II. Härom dagen sändes avsnitt 2 ” The Deep”. En riktig djupdykning i TVsoffan.
Det börjar med hundratals bläckfiskar som äter fisk i ett jättestim och när fisken tar slut börjar äta upp varandra, 2 m långa gurkliknande manteldjur och fiskar med genomskinliga huvuden. Filmteamet häpnar sedan själva över allt de hittar i de verkligt stora mörka djupen på flera tusen meter.
Jättelika hajar av arten sexbågig kamhaj djupt djupt därnere, stora som vithajar, ser inte mycket men luktar sig snabbt till ett 30 ton tungt kaskelotkadaver. Rör sig långsamt till vardags och kan få vänta ett helt år innan de träffar på något ätbart.
Längst därnere i slammet sjögrisar och så öppnar sig de hydrotermala öppningarna direkt ner mot jordens medelpunkt. Jösses.
Om två veckor anländer den 20 gram lätta sädesärlan direkt från Egypten / Mellanöstern hit till Hagaborg för att leta bo under mina takpannor, samma ställe som förra året antagligen. Ganska häftigt det också.