November har börjat tungt. En god vän gick bort. Vinter och kyla tidigt, och nu har Leonard Cohen lämnat oss. För mig var han den störste i sin generation. Hans tidiga sånger Suzanne. Bird on a wire har jag klinkat på gitarren sedan 70-tal, köpt alla hans skivor. Läst hans böcker.
Intressant i alla år, fantastiska texter, ett magiskt uttryck i sin röst.
14 skivor hann han med och för dig som inte hört allt så är de första 3 omistliga (Songs of Leonard Cohen, Songs from a room, Songs of love and hate), Ten New Songs från 2001 fantastisk, Live i London en av de bästa liveskivor jag har. Och så den senaste You want it darker, en av årets bästa – i alla fall mest gripande. Där förberedde han oss på att snart ska han lämna föreställningen för gott.
Cohens texter har den där mystiken och samtidigt fullt begripliga innehållet som fascinerar, musiken är varm och melodiös, framfört dels av Cohens egna allt mörkare stämma tillsammans med några fantastiska sångröster genom åren, Jennifer Warnes, Sharon Robinson, Charley och Hattie Webb.
Det finns mycket man skulle vilja citera men jag tror jag nöjer mig med lite tröst. Det kan vi behöva i en tid där några av oss fortfarande halkar runt i tillvaron på sommardäck utan att riktigt fatta vad som var på gång – en psykopat som president i USA.
The birds they sang
at the break of day
start again
I heard them say
Don´t dwell on what
has passed away
or what is yet to be
…
There is a crack, a crack in everything
That is how the light gets in
Thats how the light gets in.
Anthem från skivan The Future (1992)
Hallelujah!