Dags att skicka brev till lärarförbundet och säga upp medlemsskapet i mitt fackförbund efter 40 år som medlem. Två år som seniormedlem ytterligare därtill. Tidskrifter dimper fortfarande ned i brevlådan, som numera går direkt i pappersinsamlingen och det är med förstrött intresse som jag lyssnar till ett nytt skolinslag på nyheterna. Oftast tänker jag: Jaha så var det dags att återvinna den idén igen. ”Programmering i skolan, satsa resurser tidigt under skolgången, mera gympa på schemat” – idéer som jag hörde förra seklet första gången. Bra redan då.
Snart rivs skolan jag tillbringade många år i rent fysiskt och hoppas på att jag får ett tips om när, så jag kan vara med, med kepsen i hand.
I samtal refererar jag ofta till ” jobbet” , fast det inte finns kvar.
Inuti huvet blir jag nog aldrig av med skolan, inte sällan innehåller drömmarna på morronkvisten skolsituationer som jag inte blir klok på. Imorse hade jag tex. en klass med två elever – oklart vad resten gjorde. En av dem hette Linda och var en av många trevliga hårt arbetande man haft. En förälder satt där också iakttog att jag kom 10 minuter för sent till lektionen. Förr var jobbdrömmarna just så fyllda med stress, letande efter papper, letande efter lektionsalar som var helt nya. Numera mindre antal drömmar med sånt innehåll.
Men det inre klassrummet med 20 st förväntasfulla sjätteklassare det lämnar mig nog aldrig.