Underrubriken på Karl Ove Knausgårds nya bok är ”Brev till en ofödd dotter”. Det är så den är uppbyggd. Tre huvuddelar efter höstens månader, en massa små stycken på 2-3 sidor som innehåller Karl Oves reflektioner över stort och smått på ett alldeles oefterhärmligt sätt.
Det här är ingen objektiv recension. Den får andra stå för. Jag liksom så många andra var en av många som kapitulerade under läsningen av Min Kamp. För mig är Knausgård vår tids störste i Norden. Bara så du vet.
Om Hösten recenserades i DN av Aase Berg för två veckor sedan. Hon deklararerar att hon ”gärna vill nita kulturmannen Knausgård” men kapitulerar halvvägs in i recensionen med storögd fascination ”Den är nämligen skitbra” .
Det är förmågan att beskriva små detaljer i vardagen på ett intressant sätt, den totala hänssynslösa ärligheten och kärleken till barnen som är lika genomgående i denna bok som i Min Kamp.
Kapitlen har ett enda ord som titel t.ex. Löv, Tankfartyg, Spyor, Flaubert, Ögon – allt mellan himmel och jord. Det börjar ofta i jordnivå och på ett ögonblick har han förvandlat vardagen till nåt magiskt och storslaget. Ta t.ex. texten om Maneter
.. för även om de inte har nån hjärna så löper det nervtrådar genom dem, och även om de kanske inte känner hunger eller lust så som vi förstår begreppen äter de och fortplantar sig…Varför lever de? Vad består deras liv av? Och kanske viktigast: vad är det värt?
Så här förtsätter det i 2-3 sidor om varje ämne han tar sig an. Det är ingen roman men ändå höstens bästa. Enda felet är att det tar slut på en dag om du har tid. En tröst är ju att det kommer fler årstider. ”Om Vintern” kommer snart och med illustrationer av Lars Lerin blir det väl så bra som det nånsin kan. Jösses.