Visst måste man läsa nått lättviktigt, en deckare ibland. Camilla Grebe har jag inte läst förut men hittar den på listor över förra årets bästa i genren. Lånade den som ljudbok till bilen men det funkade inte, den var för jävla bra helt enkelt, det räckte inte med resor till Motala eller Linköping och man kan ju inte bli sittande för länge i förarsätet medan motorn kallnar. Det fick bli e-bok från bibblan istället så man fick veta hur allt hängde ihop. Efter halva boken hade jag ingen aning, varför heter den ”Husdjuret”, vem är skurk och vem är hjälte?
Allt fokuseras kring ett stenröse i den lilla sörmländska byn Ormberg. Ett gammalt mord och ett nytt, ett försvinnande, det låter inte så märkvärdigt. Men förutom att den är infernaliskt spännande så berör den frågor som inte deckare brukar. Mitt i samtidens grumliga tankar om vem som hör hemma i vårt land, är den en stark berättelse om vår identitet, vilka vi är, om sanning på djupet. Dessutom också ett gripande porträtt av en tonårspojke som söker sin könstillhörighet och som ser hur männen omkring sig beter sig och helst inte vill bli man. Det är starkt.
Den här boken har fått pris som svenska kriminalroman 2017 av Svenska deckarakademin och belönats med Glasnyckeln för bästa nordiska dito. Dessutom finns den med i bokrean som startar om nån vecka. Det är bara att köpa eller låna, punkt.
Ormberg finns inte på riktigt men det existerar ändå skriver författaren. ”Runt omkring oss, som ett tillstånd när en stor förändring svept förbi, likt en skogsbrand. Ormberg växer fram ur askan och hämtar sin näring ur uppgivenhet, missnöje eller kanske bara ren tristess”.
Upplösningen på en bra deckare kan vara svettigt om det är bra, men det här är inte lättviktigt. Slutet är ett vrål ut i mörkret som inte bara är hotfullt utan också förändrar grunden för huvudpersonens hela existens.
Den bästa ”deckare ” jag läst på mycket mycket länge.