När man ser ekorren utföra ett omöjligt nummer vid fågelmatningen så är det lätt att komma att tänka på sina egna begränsningar. Så här är läget 10 månader efter att jag föll ned från ett tak, maj 2018. Jag använder aldrig kryckor numera, gåstavar när jag vill ha promenadmotion och det vill jag nästan dagligen. Men jag klarar mig utan extra stöd, ska jag in till stan, handla och gå runt så går det fint utan stavar också. Jag går inte lika snabbt och definitivt inte lika långt som för ett år sedan. Är det dessutom oländig terräng (vanlig skogspromenad) så blir det sämre med rörligheten. Det är just det som är problemet som jag endast marginellt kommer att kunna åtgärda ytterligare, rörligheten i fotleden blir inte som förr. Min ihärdige sjukgymnast har konstaterat att han inte kan få upp mera rörlighet i höger fotled, han peppar mig att träna, lär mig gå i trappor igen osv. och själv känner jag att det blir bättre och bättre om än i mycket små steg. Skor har också blivit jätteviktigt, bra sula och stöd, helt avgörande hur det känns. Det var inte särskilt viktigt förr, rätt storlek och att de satt bra räckte långt. Nu har jag många jag byter mellan och ett par favoriter med rätt egenskaper. Försiktigt klipper jag vattenskott i fruktträden, arbetsbock att stå på, inga höga vingliga stegar att nå upp till trädtoppen till varje pris. Fast det vore bra att kunna slänga sig ut från trädstammen, hålla sig fast med fötterna och greppa det man vill åt, vågrätt ut med hela sin kroppslängd. Det vore nått att visa upp.