Här är två tidigare blogginlägg om Afghanistan. Det första skrivet i november 2017.
För nästan exakt 40 år sedan tog jag mig över gränsen mellan Baluchistan i västra Pakistan och Afghanistan. Till och med 2 gånger- fast det var inte meningen.
Så här var det: jag reste under hösten 1977 mot Indien, genom Turkiet, Iran, Pakistan och Afghanistan. Jag och min reskompis Arne (fotograf från Norge) hade kommit till Quetta i den nu ökända delstaten Baluchistan, Pakistan, då lugn – numera orolig och inget för västerländska backpackers.
Vi äntrade en gammal skraltig Bedfordbuss och åkte över Khojakpasset 2300 m.ö.h.. Kvinnor i en avdelning av bussen, övriga passagerare inkl. höns på andra sidan.
Väl över på andra sidan bergspasset visade det sig att vårt visum inte var fullständigt, en stämpel fattades. Svordomar och reträtt till Quetta och ett nytt försök ett par dagar senare. ”Samma hisnande färd och äntligen var vi över gränsen” läser jag i dagboken 40 år senare. Vid gränsen hälsades vi på skånska (!) av en afgansk tulltjänsteman som studerat i Malmö i 4 år. En märklig upplevelse.
Jag minns ett brungrått mäktigt och ödsligt ökenlandskap genom bussfönstren genom södra Afghanistan och dagboken berättar om att det var skönt att ta in på ”Friends Hotel” i Kandahar, även om hashröken låg tät över detta västerländska ”andningshål”. Många år sedan men de kommande veckorna i Afghanistan blev bland de mest minnesvärda i mitt reseliv det minns jag och att bläddra i dagboken 4 decennier senare fyller ut luckorna med detaljer.
Kamelmarknaden i Herat, Buddastatyerna och traditionell hästsport i Bamiyan…
Detta blogginlägg publicerade jag först gången 30 mars 2016
1977 var jag på väg ”overland” till Indien och passerade Afghanistan i november. Jag stannade i ett par veckor och slogs av den karga skönheten i landskapet, stoltheten hos folket jag mötte. Jag reste till Bamiyandalen på 2500 meters höjd, långt inne i centrala Afghanistan, med fullpackad minibuss som hade blankslitna sommardäck. Leriga hjulspår ledde oss över bergspass på nästan 3000 meter. Målet var att få se de väldiga buddastatyerna, över 50 meter höga, uthuggna ur bergväggen på 500-talet. De var onekligen imponerande, om än skadade av tidens tand och människor. Numera är åtminstone en bortsprängd helt och hållet av talibanerna men minnet av dem finns på mina diabilder från den tiden. Jag har digitaliserat bilderna för att lättare minnas vilka jag mötte, bl.a. dessa tonårspojkar som vänligt och intresserat lät sig fotograferas vid byvägen i Bamiyan. En bygata, ingen elektricitet, några tehus där vi västerlänningar med ryggsäck kunde samlas på kvällen och värma oss innan jag famlade mig hem i fotogenlampors sken till den lilla hydda jag hyrde, sov väldigt gott i sovsäcken.
Vad gör pojkarna nu? De är medelålders och kanske inte ens lever längre i detta oroliga hörn av världen. Då var det fred, det var innan ryssarna invaderade. De kanske själva blev talibaner, flyktingar eller nåt helt annat. Vem vet? Dagboken och bilderna påminner mig om den fridfulla buddahdalen och kvällsbesöken i chaikhanas, värmen och samtalen.