Det fanns en gång en blogg som numera är nedlagd som byggde på den utmärkta idéen att recensera företeelser som man ännu inte sett, provat, hört osv.
Jag snor den rakt av i alla fall i detta inlägg.
Just nu översvämmas SVT av serier där man placerat så många artefakter från 70- och 80-tal som möjligt. Bilar, möbler, frisyrer och kläder fyller de ibland ganska tunna historierna. Men det hjälper liksom inte bara att placera ut några Volvo Amazon i nyskick på gatorna, man måste ha något att berätta också. Först var det Systrar 1968 med tidens motsättningar som berörde viktiga samhällsfrågor, kvinnans frigörelsen och vänsteraktivism. Mest minnesvärd var väl skådespeleriet som var i toppklass. Sen kom Gardells ganska röriga skildring av några grannfamiljer i 70-talets nybyggaranda De dagar som blommorna blommar. Väldigt mycket tidstypiska grejer överallt, massa bra skådisar men jag hänger inte med riktigt. Synd, den hade potential. Men båda dessa serier är ändå sevärda.
Och sen den kommande då, om en ett band i svensk proggmiljö, Bandet och jag. Påhittad av Erik Haag och Lotta Lundgren. Jag vet hur det kommer att bli, roliga 70-talskläder och le åt, Erik Haag med noll skådespelartalang som gapar på samma sätt som i alla sina framträdanden – väldigt irriterande om du frågar mig och sedan en skildring av den alternativa musikscenen som får mig att fullständigt gå i taket. ”Vi arbetar mycket med improvisation” säger regissören, jo tack, man har alltså inget riktigt manus och tror att dessa ”genier” kan få fram nåt riktigt roligt och sevärt. Ett par TV-personligheter med utsvängda brallor som tycker det är kul att göra TV – det räcker inte.
Så nu vet du hur det blir – hitta på nåt annat att titta på om du kan.
Falsk identitet t.ex. – fransk spionthriller i världsklass. Den senaste säsongen (4)är det bland det bästa jag sett.