När jag var i övre tonåren ägnade jag mycket tid åt att skapa musik. Det var skrivblock med engelska texter med eget uppfunnet noteringssystem så jag skulle komma ihåg hur ”låtarna” lät. Nån harmonilära hade jag inte en aning om, dvs gitarrackord till låtarna. Visst det fanns rullband men någon liten spelare med minneskort var inte ens påtänkt. Så småningom blev det riktiga noter och ändå flera häften med musik. Allt självlärt och ett utslag av bubblande skaparglädje. Jag lärde mig spela gitarr hjälpligt men mer än andras låtar blev det inte.
Min bror Stefan tog det till en annan nivå i diverse Linköpingsband med namn som ”Tunnelbanan går mot öster” och ”Kultivator”. Vinylskivor med Kultivator kostar idag mycket på andrahandsmarknaden. Nuförtiden så ägnar sig Stefan och hans son David massor av tid och kraft åt ett ”father and son project” som de kallar ”Lost Kite”. Tredje skivan har just släppts. Det är prog i dess moderna betydelse. Det har inget med Hoola Bandoola Band att göra, inte den sortens progg. Det här är musik som har mycket av sina rötter i Yes, Genesis och Gentle Giant och vars portalfigurer idag är Steven Wilson och Steve Hackett. Sökande, svävande personlig musik med lite av 4/4 takt och 3ackordslåtar. Det är ambitiöst och spännande, mängder av instrument och ideer. Man blir helt matt över all tid och skaparkraft de lägger ned i ”Woodpecker Studios”, dvs en friggebod i Stjärnorp.
Remains heter skiva nummer 3 och på deras hemsida kan du lyssna och upptäcka nåt som du inte visste fanns.