Jag minns bara ett önskeyrke jag hade från min uppväxt, inte lokförare eller pilot utan journalist. Det hade säkert att göra med att jag gillade att skriva. Hade lätt att hitta på berättelser, mitt favoritämne i skolan. Men att söka in på journalisthögskolan, med inträdesprov, om jag minns rätt, det hade jag inte driv för. I min familjebakgrund fanns ingen sån tradition heller. Jag trivdes i skolan så jag blev lärare, och jag gillade mitt jobb – hela vägen. Men journalist skulle jag kanske blivit och när jag hör Carina Bergfeldts historia i sitt Sommarprogram blir man ju inget annat än djupt gripen. Jag visste att hon är den blonda glada Washington-korrespondenten i SVT som man gärna lyssnar till. Personligt och engagerat om Trump och hans anhang, man känner att hon är rätt person på rätt ställe. Men hennes egen historia med en våldsam pappa och ständig rädsla, motstånd bland manliga chefer tills journalistpriserna börjar hamna på hennes CV är också oerhört bra berättad. Det är hennes sår, hennes tvivel, hennes förtvivlan blandad med en brinnande vilja att berätta om det sanna och det riktiga. Det är inte en historia om en pissig barndom, en framgångsrik karriär och ett lyckligt slut. Utan om en kamp för att bli en hel och god människa. Man åker känslomässig berg-och-dalbana med Carina från pappans uttalande om hur värdelös hon är, till hennes prisbelönade berättelse från Utøya, om hur hon kände efter att ha tillbringat några dygn med Ku Klux Klan till slutet av programmet när hon berättar om det mest skrämmande och modiga hon gjort. Missa inte detta sommarprogram.