Här hemma är det väl mera robust hemlagad husmanskost som gäller, snarare än streetfood. Men visst tillhör det resandet att prova, låta sig överraskas och oftast blir det ju något positivt man minns från resan. I somras på Island blev det väl bara den berömda isländska varmkorven med bröd ett par gånger. Det räknas ju knappt även om den var god, men det var nog mest tillbehören som gjorde det lilla extra. När jag reste i Asien för många år sedan var det en annan femma. Då lärde jag mig att gå på restaurang inte alltid var det säkraste för magens välbefinnande. Man såg liksom inte vad som försiggick därute i köket. Vid ett tillfälle satt jag på en indisk restaurang, långa dukar som hängde ned från borden, glest med gäster. Ut ur köket kommer kökspersonalen och jagar en stor jävla råtta som försvann in under alla dukar. Besöket förlorade lite av sin charm om man säger, längtade efter streetfood. På bilden är jag i Pakistan och provar lite grönsaker, lite kött i ett bröd av nån sort. Man nickar till svar när man får nån fråga om sås och får nåt starkt och oväntat. Grejen är ju att man kan njuta av skickligheten hos kocken på gatan, man ser hur det ser ut. Är det skitigt så kan man bara gå vidare. Här är två härliga videor från Youtube där Mark Wiens provar Bun Kebab på gatan i Karachi. Så skickligt, så läckert.
Bun Kebab i Karachi,Pakistan Och här strövar två entusiaster runt i Peking, verkar hur hungriga som helst och käkar det ena spännande efter det andra. Mumsisch!
Streetfood tour i Peking Vad jag själv lagar idag? Öhh.. bruna bönor och falukorv, inte så nyskapande och rivna morötter till gör ju knappast att det blir spännande om man säger så…