Inte så dumt ändå. Januarisolen värmer nästan lite grand i den vindstilla förmiddagen. En paus vid vedhanteringen, kondenstreck på himlen efter flygplan som tydligen fortfarande går. En favoritapp Flight 24 säger mig att en Boeing 787 från Paris mot Japan passerar långt däruppe. Nyss fylldes himlen med gäss som ska ut på bete, hundratals från ett skyddat nattläger, högljutt kacklande i stor gemenskap.
Annat som låter: hackspettarna har dragit igång sina bobestyr, ett nytt hål ska hackas, ett revir försvaras. Det är större hackspett, den ändå större spillkråkan, och min favorit den granna gröngölingen som har borrat sig in i ett otal myrstackar på jakt efter lite näring under vintermånaderna. Svartmesen får mig att ta fram en annan app-favorit Birdnet för att säkra identifikationen.
Jag känner ingen jättelängtan efter att sitta på det där planet mot Tokyo, för mig kom nog pandemin i rätt skede av livet. Jag kan nöja mig med små resor runt i närområdet med den härliga elbilen. Fortfarande följer jag resebloggar, tex. Patrick som cyklar Sverige - Syd Afrika. Just nu solbränd och nöjd på väg genom Tanzania. Det är naturligtvis en drömresa för en gammal långfärdscyklist, om jag får kalla mig så, men jag nöjer mig med mindre numera. Några turer med skottkärran till vindfällda granar för att skaffa ved som jag tycker jag kan ta hand om.
Känner mig nöjd ändå, tänker på den underbara våren och att det värsta mörka är bakom oss.