Från en konsert i Saltzburg för ett par veckor sedan när hon spelar Gershwin, så här nära satt jag tyvärr inte…
Flygel,vibrafon,klockspel,celesta och ondes martenot och en jätteorkester på över 100 musiker. Detta under Esa-Pekka Salonens fasta ledning. Det är inga lättlyssnade verk som står på programmet. Först en pianokonsert av Bela Bartok, som aldrig lyfter men sedan bärs alla nya instrument in. Ondes martenot var ett av de allra första elektroniska instrumenten, från 1920-talet faktiskt. Verket som nu tar sin början är den väldiga Turangalila symfonin, 1 timma och 20 min hyllning till kosmisk kärlek,liv och död. Namnet kommer från sanskrit där ”lila” betyder livets kraft, skapelsens spel, rytm och rörelse, typ. Ett helt unikt verk, som inte är alldeles lättillgängligt. Starkt, böljande av den franske tonsättaren Olivier Messiaen, skrivet i slutet av 1940-talet.
I centrum denna kväll är varken maestro Salonen,fransyskan som spelar ondes martenot utan Yuja Wang – hennes flygel placerad nästan mitt i konserthallen. Före paus i lång ceris aftonklänning men när hon gör entré för Turangalila-symfonin är det i en minimal kortkort sak som glittrar som en smaragd, mer hud än klänning så att säga. Hon är en av världens främsta panister, 29 år från Peking. Yuja är alldeles magnifik när händerna flyger över tangenterna. Allra bäst är hon i en modern och krävande reportoar, och nu är det svindlande svårspelat och hon behärskar naturligtvis varenda not till fulländning. En sånt makalös energi i anslaget, man tappar fullständigt hakan.
Jag är på konsert i Berwaldhallen denna augustikväll då jag fyller 66 och en föräras en upplevelse utöver det vanliga.
Hemma i soffan i Klockrike igen några timmar senare tänker jag på Yuja. På väg mot en ny scen, en ny publik som ska dra efter andan när hon kliver in på scen, en smaragd som måste prestera. Ett ganska ensamt och väldigt krävande liv i konserthallar och hotellrum världen över. Här är ett klipp ur en dokumentär om henne från svtPlay.