När jag såg dokumentären Avicci:True Stories på SVT så var det inte kanske för att Aviciis musik var så intressant för mig. Man ska vara ung och orka hoppa upp och ned tillsammans med andra likasinnade på en stadion i ett par timmar för att gilla den tror jag.
Att jag blev sittande hela dokumentären var för att den gav en så nära och ärlig bild av omständigheterna runt omkring. Gång på gång hörde man hur Tim Bergling ville skjuta upp, avstå från en kommande festivalspelning och hur grabbarna runt omkring slår dövörat till.
DNs Greta Thurfjell har skrivet en mycket läsvärd krönika om hans död utifrån dokumentären.
När nu familjen meddelar officiellt att han tog sitt liv eftersom han inte orkade längre och ville få frid så känns dokumentären nästan spöklikt smärtsam.