På måndag morgon står jag tillsammans med andra resenärer vid pendeltåget norr om München. Det är affärsmän med lätt packning, jobbare på Flughafen liksom boende i förstäderna, en 30 minuters resa norrut mot flygplatsen för mig och några andra turister. Mindre än ett dygn senare blir några morgonresenärer attackerade på samma S-bahn en halvtimme sydost om staden. En brandman och en brevbärare faller offer för en knivgalning. Inga politiska motiv denna gång säger polisen. Först drar jag efter andan när jag läser nyheten ett dygn senare, det kunde … men nej, jag kände mig inte orolig en enda gång under de 10 dagar jag rörde mig mellan stora och små städer i Västeuropa. Satt och tänkte på terrorister när jag åkte bekvämt på Deutsche Bahn (släng er i väggen SJ) på Berlin – Amsterdam expressen, hur lätt det skulle vara att röra sig med resväskor fulla med bomber, inga kontroller. Jag visade inte passet en enda gång på tågresor, bara vid flyg check-in på hemresan. Kanske beror på att jag är rätt sort, vit – senior – man. Det är kanske inte lika för alla de unga flyktingar, killar, män runt Hamburg Hbf. Det var enda gång jag tänkte på att de var många, men å andra sidan var ju resten av folksamlingarna också många. Det måste var en fullständigt hopplös uppgift att kontrollera alla som rör sig på tåg, stationer, folksamlingar. Folk verkar inte heller oroliga, de rör sig mellan jobb och hem, släkt och vänner, sevärdheter och metropoler och så lär det fortsätta. Hoppas jag. In šaʾ Allāh (إن شاء الله)