Läst sedan sist, Domaren av Ian McEwan och Käraste Herman av Maja Hagerman.
Ian McEwan böcker uppmärksammas alltid, han sitter i kulturprogram och är en litterär finkultursstjärna. Han har skrivet några fantastiska böcker: Försoning och Lördag. Men tyvärr också en del som bara passerar förbi. Domaren är tyvärr en av dem. Det låter väldigt bra. En meriterad kvinnlig domare ställs inför ett svårt moraliskt dilemma när hon får ta ställning till om en leukemisjuk 17årig pojke ska få blodtransfusion trots att han själv och hela hans familj är emot det, de är Jehovas Vittnen. Samtidigt knakar hennes äktenskap. Det blir alltför kort och summariskt i McEwans bok. Det slarvas med fördjupning så det blir bara ett jaha… det var den.
I Correns bokcirkel har vi läst Käraste Herman – rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Herman L reste runt i söder och i norr för att mäta skallar, näsor och registrera. Han fotograferade, bokförde, fyllde i tabeller år efter år samtidigt som han förförde yngre damer som var hans assistenter. Ja åtminstone en fick han barn med och som han sedan gifte sig med på slutet av sitt liv. Och hon var definitivt av ”fel ras”.
En massa detaljer om hans indelande av folk i raser, fakta, kontakter men tyvärr blir det lite spekulativt om hans personliga förhållanden, hustrun, assistenterna, sönerna. Det fattas en del för att det ska bli riktigt intressant. ”Rasläror voro rätt ointressanta om de bara handlade om kroppar. Vem skulle bry sig om att mäta den ena eller andra formen på ett huvud, om man inte anande att den avspeglade något i tänkandet?” skriver en tysk kollega 1923. Vi vet ju vad det tänkandet ledde till ett par decennier senare. En viktig bok, men som skönlitterär upplevelse nja.