Peter Wentzel (1745-1829) Adam och Eva i Paradiset, Vatikanmuseet
Efter en lång seg pandemi så lyftes då rese-restriktionerna för en månad sedan, men riktigt sig likt över en natt blev det ju inte. Fortfarande är det svårt att veta hur man ska hälsa, på avstånd, hastig touch med knuten näve eller som vanligt. Stå lagom nära, ta i hand när man så önskar. Och så detta med resa, riktig lust får jag inte av att restriktioner lyfts. Kanske är det åldern, eller vårtrötthet?
Men det är väl bara att köra på, titta på nya utflyktsmål. Vad kan hända liksom?
Så blir det 24 februari och det är krig i Europa!
Jag stirrar de första dagarna på Rapport med gapande mun och tårvåta ögon. Händer detta verkligen åter igen? Hoppet om människans utveckling får sig en rejäl knäck.
Jag blir dyster och tycker att Bruckners symfonier på rätt hög volym blir en mörk kompletterande ljudmatta.
Funderar på att byta ut lite av den mera svartvita konsten i vardagsrummet till en mer tröstande bild. Peter Wenzels ljuvliga drömbild från 1800-talets början: Adam och Eva i Paradiset skulle väl sitta bra? Se bara här ovan. Fredligt mellan människor och djur, vackert, varmt, helt enkelt - paradisiskt.
Men livet går ju trots detta vidare i Klockrike även om det inte blir paradisiskt förrän i maj. Lånar en sekatör på stång så jag kan beskära fruktträd på högre höjd. Jag kan ju stå på min gamla gistna arbetsbock eller i alla fall(!) ett par meter upp på stege. Det är ju bara att köra på. Vad kan hända liksom?
Att lärkan just har anlänt bidrar till återuppståndelsen, likaså de lilablå krokusknopp bland snödrivorna.
Och så dyker en intressant notis om en konstutställning i Oslo upp i flödet. Och plötsligt så sitter man där och planerar en vårresa till Oslo.
Jag menar resa från vardagen, i en fräsch miljöbil, lite lyx tillsammans med en kär gammal vän. Underbart.
Jag menar vad kan hända liksom?