Nostalgi – längtan till gångna tider är nåt jag kommer att tänka på när jag ser Gunnel Wåhlstrands (född-74) stora bilder på Magasin III. En av de två heta utställningarna nu i Stockholm. Bara Gunnels namn låter som en gammal skådis från 40-50-tal. Många artiklar, recensioner och P1 inslag gör ju att man blir nyfiken. Så när man är i huvudstaden över dagen ser jag till att komma till Frihamnen med buss 1 och till hennes stora samlingsutställning.
Stort format men inte så många verk, hon har målat totalt 35 verk sedan hon slog igenom stort efter ha gått ut Konstfack. Hon säljer dyrt nu, ”Vid fönstret” på bilden såldes för 600000 och över en miljon är nog inget ovanligt för de få som kommer ut på marknaden. Bilderna är mest familjebilder från förr, framför allt av fadern, som hon aldrig lärde känna. Hon målar i nåt som heter tuschlavering och som ger bilderna en fantastisk gråskala och en nästan upplöst karaktär. Ett halvårs pillande med varje tavla med den där laveringen – vad det nu är? Nog måste man vara lite besatt. Det är snyggt, berörande, vemodigt, populärt och välbesökt.
Den andra heta utställningen vågar jag mig inte till, Marina Abramovitc på Moderna är inget för nostalgiker- hon är nog också lite besatt. Skrik, smärta och chock i olika performanceverk gör ju att man blir lite skraj. Nostaligi är mer min cup of tea. I alla fall denna gråa februarihelg.