I april 1966 gick jag i nian. När man ville in till stan (Linköping) och handla så passade man på att åka med pappa hem. Så framåt kl16 så letade man upp den svarta Vauxhallen som tog oss ut till väntande middag i Slaka. Handlat hade en ny vinylskiva, Aftermath med Rolling Stones.
Speltid över 53 minuter var något ovanligt, likaså att en av låtarna var över 10 minuter.
Jag svalde all bra musik dessa år. Beatles var väl nummer ett men Stones fanns alltid där. Från pojkrummet hos en granne hade jag, med vidöppna öron redan 1964 hört Around and Around.
Återutgivningen av Rolling Stones har varit ganska sorgligt kaotisk och rörig – med dåligt ljud dessutom. Tills nu: För ett par månader sedan kom alla albumen fram till 1969, som de ska låta. I mono. Enkelt fräscht och bra. Ja allt är inte bra, en del låtar på de första albumen är rätt kass, men när det är som bäst – odödlig musik.
Och ärligt talat är inte Sones några toppmusiker, det var väl egentligen bara Brian Jones som kunde göra musik av vad som helst, och så Mick Jaggers fräcka, självsäkra sång.
På Under My Thumb från Aftermath från 1966 låter de som bäst, Brian Jones på marimba tex.
Årets bästa återutgivning The Rolling Stones in Mono.